Maria Montazami och postbarnkalassyndrom

Vad har Maria Montazami och jag gemensamt?
Svar: Ingenting!
Hon är vacker, positiv, optimistisk och rik.
Det är inte jag.
Hon gillar tofsar. Det gör inte jag.
Hon gillar och designar handväskor. Det gör jag definitivt inte.
En annan glömmer handväskor pa sparvagnen, hos goda vänner, i kyrkan, pa jobbet... Har inte riktigt vant mig vid denna attiralj. Maste växa upp och bli stor.
Förresten, vi har faktiskt ett par gemensamheter:
Vi är bada gifta med icke svenska män, vi bor utomlands och vi har fyra barn. Sedan upphör gemensamheterna.
Nog dravlat. Idag hade minstingen födelsedag. Tio ar. Da är man stor!
Hade nio Killar och en tjej pa besök. Vi körde först en runda i en jättemysig liten simhall i närheten. Sedan blev det Tacos. Och film pa det. "Lille Nick" av skaparna av Asterix. Lag pa golvet och tjöt av skratt. Det är pinsamt med en mamma som skrattar högre och mer än barnen pa ett barnkalas.
Nu njuter jag av Tillstand Efter Barnkalas. Postbarnkalassyndrom.
Man stirrar och undrar när den sista disken tänker rada upp sig och marschera ut pa egen hand till diskmaskinen.
Det bästa med barnkalas är nog allt godis man kan äta.
Nä, nu ska här pösas vidare.

Elisabeth "Montazami" Günther ; )