Jag och väninnan med våra respektive söner i tio-elvaårsåldern stövlade in på en bana utanför Göteborg. De första vi träffade på var "Lyckliga Familjen" med sina två söner. De hade ett handikapp på ca -18 och klarade hela banan på 18 hål med 34 slag. Det ni! Vi laddade oss med glass och peptalk och tänkte: Nu kör vi!
Nog blev det kört alltid. Om ni bara visste hur svårt det är att putta bollar. Rakt fram!
Till slut fick jag för mig att banan lutade. Att kosmos sänt ut magnetisk strålning som fick alla raka bollar att ändra sig och rulla tillbaka. Att Dolda Kameran var framme för att driva med folk. Att Murphy skrivit om sina lagar. Enbart för mig. Typ: Tar E.G. i en golfklubba går allt galet.
Nåväl, vi var inte ensamma om att känna oss blåsta. Gruppen efter oss, ett gäng killar i övre tonåren, hade fullt sjå att att få in bollen. Visste för övrigt inte om att det finns så olika namn på kvinnliga och manliga könsdelar. Det fick jag lära mig av dessa killars vokabulär...
Det var hett. Det var svettigt. Pojken hade hosta. Jag var trött. Kände mig misslyckad. Och detta ska vara semester?
Tack och lov var min väninna med. Rekordhållare i galghumor. Det slutade med att vi gjorde vår egen segerdans a´la amerikansk cheerleader. Det tyckte vi var kul. Och det var vi ensamma om.
Idag tog vi det lugnt. Jag säger bara: Frölunda bibliotek.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen